Joanna har adhd

I hennes huvud är det kaos. Hon beskriver det som att hon har en massa kanaler i hjärnan som alla vill ha utrymme. Ett burleskt nöjesfält, en freakshow, en t-central i rusningstid, en djurpark, en experimentell jazzorkester, ett analogt twitter…

Tack och lov finns det medicin och när hon äter den är det lugnt. Medicinen håller allt det där i schack och hon fungerar.

Foto: Helene Mikui Lind

Men det är inte diagnosen som är hennes största problem, utan en dysfunktionell familj.
Hon har oansvariga föräldrar som inte bryr sig om att arbeta och tjäna pengar till mat och drägliga levnadsförhållanden för familjen.
En misslyckad författare till mamma som bara sitter hemma och skriver manus hela dagarna, blir refuserad, och börjar om på nytt. En deprimerad soffpotatis till pappa som hela dagarna i ända sitter i vardagsrummet och ser meningslösa frågesport-program på TV.

Det är Joanna är 18 år, med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, som tvingas försörja familjen med sitt studiebidrag. Hon lever i misär och fattigdom, går oftast hungrig och i slitna kläder. För att dryga ut kassan säljer hon kondomer med utgånget datum från sitt skåp i skolan.

När hon ser att adhd-medicinen i burken håller på att ta slut börjar tillvaron gunga allt mer. Den är ju hennes livlina. En annan lina är Audrey som får hjärtat att vibrera och gör att hon börjar tro på monogami…

Författaren Jenny Jägerfeld , som är psykolog, har skrivit en arg och utmanande bok med mycket fult språk och svordomar över sidorna. Men också med mycket humor, värme, inlevelse och sympati.
Jenny Jägerfeld är kanske vår allra största ungdomsförfattare just nu. I sin förra bok ” Här ligger jag och blöder” skrev hon om aspergers syndrom och tilldelades Augustpriset 2010.

Bok: Jag är ju så jävla easy going
Av: Jenny Jägerfeld
År: 2013

/Helene

Vandringar i New York

Tillhör du dem som alltid längtat till New York, men aldrig varit där?
Eller till dem som varit där och drömmer om att återvända?



Foto:Linda Sandstöm



Då kan du följa med Julius på fotvandring, kors och tvärs genom staden. Julius är en typisk samtidsmänniska, produkt av vår globaliserade värld. Han hör hemma överallt, och samtidigt ingenstans.

Han ledsagar dig genom de välkända områdena, gatorna och parkerna: Manhattan, Bronx, Brooklyn, Harlem, Wall Street, Central Park, Hudsonfloden, World Trade Center, Frihetsgudinnan.

Han utforskar staden som är en palett av etnisk mångfald. Varje område har sin särskilda prägel, sin historia och sina människoöden.

De människor han möter har rötter på alla kontinenter och deras livsöden berättar om vår moderna historia och knyter en väv av händelser, inte sällan tragedier, som format vår samtid.

De berättar om migration i dåtid och nutid, om utrensning och utplåning av urbefolkning och etniska grupper, om krig och flykt undan krig, om kolonialism och slaveri, om terrorattentat.

Mitt i den pulserande staden lever Julius ett rotlöst liv i stor ensamhet. Med böcker och klassisk musik som sällskap vid sidan om jobbet som psykiater. Men det är vandringarna som knyter honom till verkligheten utanför.

Hans egen blandade bakgrund, hälften tysk och hälften yoruba, ger honom möjlighet att vandra ut och in i olika identiteter samtidigt som han vandrar runt i New York. Han är samtidigt invandrare, svart, vit, afroamerikan, afrikan, europé, migrant, akademiker, psykiater, intellektuell etc. Och han har förmågan att smälta in i de flesta sociala sammanhang.

Jag är tacksam över de strövtåg genom mina drömmars stad som jag fått följa med på. Men vem är psykiatrikern Julius egentligen? Är han riktigt frisk? Är det riktigt nyttigt för människan att leva i vår rotlösa samtid, utan förankring och social tillhörighet? Går det att vara någon då, eller blir man ingen?

Det undrar jag efter att ha slagit följe med Julius genom boken ”Öppen stad” av Teju Cole. En bok som både är ett slags ögonblicksbild av NUET och samtiden, och en resa genom modern HISTORIA på minst tre kontinenter.

Författaren Teju Cole är amerikan med rötter i Nigeria. Hans debutroman ”Öppen stad” har blivit en stor kritikerframgång och han har jämförts med de riktigt stora författarna, bl. a Baudelaire. Han är också fotograf och konsthistoriker.

Läs mer på hans hemsida www.tejucole.com

Bok ”Öppen stad” 2013

Författare Teju Cole

/Helene

Ibland bara måste man

Kaliforniens återinförande av förbud mot homoäktenskap känns långt borta när man läser "Ibland bara måste man" av den amerikanske ungdomsförfattaren David Levithan.
Obama fick både skäll och bifall när han svängde i frågan om homoäktenskap strax före valet  och blev landets förste president att stödja sådana. Men bara i nio av USAs 50 delstater får man gifta sig om man är av samma kön.
I David Levithans bok utspelas en kärlekshistoria mellan killar i en amerikansk High School. Det blir kärlekstrassel, missförstånd och intriger mellan tre som jag tror väcker minnen och igenkännande hos alla som är eller har varit unga och kära.
I Levithans High School-värld finns inga heteronormer. Man får vara den man är och flera av eleverna är könsöverskridare. En del vill inte definiera sig och andra väljer fritt. Skolans fotbollshjälte är transvestit och går i högklackat när hon inte spelar match eller tränar. De flesta är goda vänner och månar om varandra vare sig de är gay eller straighta. De lever i en värld full av kärlek och vänskap. Den ende som har det svårt är en gay-kille med konservativt kristna föräldrar som försöker omvända sonen genom att isolera honom från yttervärlden. Men i den här amerikanska småstaden  finns PFLAG, Parents friends of lesbians and gays, en organisation som är lika stor och viktig som Hem & Skola-föreningen. Och Paul som är bokens berättar-jag kom ut ur garderoben redan i förskolan.
Boken platsar definitivt i listan med litteratur på temat "Kärlekens många ansikten".
Läs mer på David  Levithans hemsida www.davidlevithan.com

Ibland bara måste man
av David Levithan


 David Levithan at the 2011 Texas Book Festival, Austin, Texas, United States
Photographer Larry D. Moore CC BY-SA 3.0. 4

/Helene