Miriam
om natten
”Miriam
om natten”, skriven av Maria Nygren och utgiven i augusti i år, lanserades som
en thriller när den kom, även om den likväl skulle kunna falla in under typen
relationsdrama eller personlighetsdrama.
Miriam Ur lämnar sin hemort och
flyttar till Uppsala för att lämna det liv hon upplever som meningslöst. I
Uppsala börjar hon på universitetet för att läsa religionskunskap. I samma
klass börjar även Ante, en kille hon känner från sin hemort. Ante har tidigare
tillhört den sortens personer som Miriam anser har bidragit till hennes önskan
att flytta hemifrån. På universitetet börjar även Sofia, en flicka som Miriam utvecklar
en märklig besatthet av.
En kväll, efter en klassfest, räddar
Miriam livet på Sofia vid ett självmordsförsök. Sofia är nära att drunkna, och
är medvetslös när Miriam och Sofia når ytan (något som utvecklas till någon
slags långvarig koma). I tumulten som uppstår vid räddningen så får Miriam av
misstag med sig Sofias väska. Istället för att lämna väskan till
sjukvårdspersonal eller till Sofias familj så behåller hon den, tillsammans med
Sofias tillhörigheter. Ju längre tiden går efter incidenten, dess svårare blir
det för Miriam att släppa den ifrån sig. Hon använder väskan och innehållet i
den att nästla sig in i Sofias liv. Miriam bekantar sig med Sofias familj, går
in i hennes lägenhet och lånar hennes kläder. Hon utger sig för att vara en vän
till Sofia, vid namn Dorothy. Med tiden börjar Sofias personlighet att
förändras, tills den grad då hon börjar få svårt att veta var hon själv slutar
och Sofia (eller Dorothy) börjar.
Några teman som boken tycks cirkla kring är utanförskap, samt viljan och
driften att göra sig fri från de egna bojorna för att få tillhöra en gemenskap,
att få känna sig delaktig och att få känna sig ”stor” som Miriam (eller
”Dorothy”) kallar det.
Det som fascinerar mig som läsare är
att se på världen genom denna uppenbart splittrade människas ögon (boken är
skriven ur Miriams perspektiv). Som protagonist vinner hon min sympati,
samtidigt som jag vet att det hon gör aldrig kan gå väl. Om du någonsin haft en
vän som stått dig nära, som du tyckt om, men som det finns något udda,
odefinierbart fel på, så förstår du hur min känsla för Miriam är. Efter ungefär
halva boken når jag någon slags gräns då jag vill ruska om henne och säga åt
henne att sluta. Den gnagande oron, den täta, laddade känslan av att det aldrig
kan sluta väl, finns där från Miriams första möte med Sofia.
Boken har beskrivits som suggestiv,
vilket jag är beredd att hålla med om. Vi får följa Miriam från hennes första
möte med Sofia, vi lär känna hennes tankar, känslor, språk och sätt att
resonera, genom hennes inre dialoger och i samtal med andra. Språkligt är boken
riktigt tät, och det är en av berättelsens stora tyngdpunkter. Maria Nygren har
väldigt väl lyckats fånga en ständig, obestämbar känsla av att saker skulle
kunna vara annorlunda, på ett sätt som nästan är melankoliskt och drömskt.
Först i nattens mörker, och i frånvaro av familjens konventioner och andra
människor, känner sig Miriam levande:
”Om nätterna hade jag så mycket att
berätta. Mitt liv var oerhört, allt som hänt mig var större än det som hänt
alla andra /…/. Och sedan, när solen gick upp – hjärtat som omedelbart darrade
till och drog sig tillbaka. Jag blev ett ingenting”.
Drivkraften i historien däremot kommer från den ensamma flickans vilja att vara
något annat, något större än den hon är, av att både hon och omständigheterna
skulle kunna vara annorlunda.
Oron för hur det ska sluta (kommer Sofia vakna? kommer hon dö? vad händer då?)
håller mig också kvar till sista sidan. Jag skulle aldrig kunna lägga boken
ifrån mig utan att veta hur det slutade. Jag skulle aldrig klara ovissheten.
I helhet en mycket välskriven, laddad och spännande bok. Maria Nygren har
skrivit vad som kan vara årets stora spänningsroman för unga. Fantastiskt bra.
Titel:
Miriam
om natten
Författare: Maria Nygren
År: 2014
Genre: thriller/skönlitteratur
