Döden gör slut på ett liv, inte ett förhållande...

Foto: Helene Mikui Lind

Hur kan man skriva en bok om hur det är att sörja då det finns lika många sätt att göra det som det finns människor & djur på jorden….

Jo, man kan beskriva sin egen sorg & förtvivlan och försöka förklara för andra att så här var det för mig.

 

I boken ”Jag är lyckligt gift, min man är bara lite död” berättar de 2 VIMIL-systrarna Marita och Christina hur deras liv blev efter Jordbävningarna som drabbade dem och deras anhöriga.

De låter även arbetskamrater, vänner, grannar och andra som står dem och deras män nära.

Även om man försöker förstå så är det nog som de skriver, ”bara 39.000 gånger värre” i verkligheten.

När slutar man räkna dagar efter Jordbävningen? Det vet man först när man slutat....

 

Boken är skriven i en form som är lätt att ta till sig, lite dagbok, där man kan (och behöver) pausa mellan kapitlen och reflektera och torka tårarna.

Det är en bok som alla borde läsa, för man vet aldrig när Jordbävningen slår till…

Den kan ses som ett stöd för de som arbetar med döden både inom vården och övriga områden, de som möter människor i sorg eller för ALLA för döden drabbar oss alla någon gång…

Bok: Jag är lyckligt gift, min man är bara lite död : att överleva en enorm förlust

Författare: Christina Karlberg & Marita Warborn Lundgren

År: 2015

/ av Maggan Q

Min pappa Ann-Christine

Ester och hennes pappa äter middag tillsammans. Sitter mittemot varandra vid bordet.

- Det är något jag måste berätta, säger pappan. Pappa är sjuk, tänker Ester. Hjärtproblem eller cancer.

Men pappan säger istället att det är något som Ester inte vet om honom. Något som han har levt med i hela sitt liv. Något han aldrig berättat. Han har en kvinnlig sida som han haft sedan barnsben.

Foto: Linda Sandström

Pappa har kommit ut som Ann-Christine vid 58 års ålder. Efter ett långt liv som kyrkoherde, make och familjefar. Han har fått en mycket tung ryggsäck bortlyft från sina axlar. Men istället är det nu Ester som bär ryggsäcken.

Det är ett helt liv som krackelerar. Esters liv. Den trygge pappan i stort svart skägg och jobbaroverall som alltid byggde och snickrade på huset. Om pappan inte var på riktigt under alla Esters uppväxtår – vem är då Ester?

Här börjar en svår resa, men Ester tecknar ändå en kärleksfull betraktelse över en pappas oväntade förvandling.

Min pappa Ann-Christine
Av Ester Roxberg
2014

/Helene

Miriam om natten

”Miriam om natten”, skriven av Maria Nygren och utgiven i augusti i år, lanserades som en thriller när den kom, även om den likväl skulle kunna falla in under typen relationsdrama eller personlighetsdrama.
   Miriam Ur lämnar sin hemort och flyttar till Uppsala för att lämna det liv hon upplever som meningslöst. I Uppsala börjar hon på universitetet för att läsa religionskunskap. I samma klass börjar även Ante, en kille hon känner från sin hemort. Ante har tidigare tillhört den sortens personer som Miriam anser har bidragit till hennes önskan att flytta hemifrån. På universitetet börjar även Sofia, en flicka som Miriam utvecklar en märklig besatthet av.
   En kväll, efter en klassfest, räddar Miriam livet på Sofia vid ett självmordsförsök. Sofia är nära att drunkna, och är medvetslös när Miriam och Sofia når ytan (något som utvecklas till någon slags långvarig koma). I tumulten som uppstår vid räddningen så får Miriam av misstag med sig Sofias väska. Istället för att lämna väskan till sjukvårdspersonal eller till Sofias familj så behåller hon den, tillsammans med Sofias tillhörigheter. Ju längre tiden går efter incidenten, dess svårare blir det för Miriam att släppa den ifrån sig. Hon använder väskan och innehållet i den att nästla sig in i Sofias liv. Miriam bekantar sig med Sofias familj, går in i hennes lägenhet och lånar hennes kläder. Hon utger sig för att vara en vän till Sofia, vid namn Dorothy. Med tiden börjar Sofias personlighet att förändras, tills den grad då hon börjar få svårt att veta var hon själv slutar och Sofia (eller Dorothy) börjar.

Några teman som boken tycks cirkla kring är utanförskap, samt viljan och driften att göra sig fri från de egna bojorna för att få tillhöra en gemenskap, att få känna sig delaktig och att få känna sig ”stor” som Miriam (eller ”Dorothy”) kallar det.
   Det som fascinerar mig som läsare är att se på världen genom denna uppenbart splittrade människas ögon (boken är skriven ur Miriams perspektiv). Som protagonist vinner hon min sympati, samtidigt som jag vet att det hon gör aldrig kan gå väl. Om du någonsin haft en vän som stått dig nära, som du tyckt om, men som det finns något udda, odefinierbart fel på, så förstår du hur min känsla för Miriam är. Efter ungefär halva boken når jag någon slags gräns då jag vill ruska om henne och säga åt henne att sluta. Den gnagande oron, den täta, laddade känslan av att det aldrig kan sluta väl, finns där från Miriams första möte med Sofia.
   Boken har beskrivits som suggestiv, vilket jag är beredd att hålla med om. Vi får följa Miriam från hennes första möte med Sofia, vi lär känna hennes tankar, känslor, språk och sätt att resonera, genom hennes inre dialoger och i samtal med andra. Språkligt är boken riktigt tät, och det är en av berättelsens stora tyngdpunkter. Maria Nygren har väldigt väl lyckats fånga en ständig, obestämbar känsla av att saker skulle kunna vara annorlunda, på ett sätt som nästan är melankoliskt och drömskt. Först i nattens mörker, och i frånvaro av familjens konventioner och andra människor, känner sig Miriam levande:

   ”Om nätterna hade jag så mycket att berätta. Mitt liv var oerhört, allt som hänt mig var större än det som hänt alla andra /…/. Och sedan, när solen gick upp – hjärtat som omedelbart darrade till och drog sig tillbaka. Jag blev ett ingenting”.

Drivkraften i historien däremot kommer från den ensamma flickans vilja att vara något annat, något större än den hon är, av att både hon och omständigheterna skulle kunna vara annorlunda.
Oron för hur det ska sluta (kommer Sofia vakna? kommer hon dö? vad händer då?) håller mig också kvar till sista sidan. Jag skulle aldrig kunna lägga boken ifrån mig utan att veta hur det slutade. Jag skulle aldrig klara ovissheten.

I helhet en mycket välskriven, laddad och spännande bok. Maria Nygren har skrivit vad som kan vara årets stora spänningsroman för unga. Fantastiskt bra.

Titel: Miriam om natten
Författare: Maria Nygren
År: 2014
Genre: thriller/skönlitteratur

Låt vargarna komma

Låt vargarna komma skildrar 80-talet i New York, 1986-87, då hiv-viruset snabbt sprider sig bland unga homosexuella män och orsakar rädsla och död. Men man förstår ännu inte riktigt hur det smittar.
Det är samma tid som beskrivs i Jonas Gardells bok ”Torka aldrig tårar utan handskar”.


Foto Linda Sandström



June är en ensam och lite udda fjortonåring. Hennes bästa vän och stora (förbjudna) kärlek är mammas lillebror, den vuxne morbror Finn.

Finn är känd konstnär och bohem på Manhattan, och med sin favoritsysterdotter delar han ett stort intresse för historia. På tu man hand besöker de museer och restauranger.

Men morbror Finns tid är utmätt. Han är döende i aids. Sin sista tid använder han till att måla ett porträtt av systerdöttrarna, June och hennes storasyster Greta.

När morbror Finn dör och begravs sitter en främmande man på kyrkogårdens mur under hela ceremonin. Enligt Junes mamma var han Finns ”specielle vän”, och dessutom hans mördare. Och han är inte bjuden på begravningen.

När June så småningom utvecklar en vänskapsrelation till den ”specielle vännen” avslöjas familjehemligheter och pusselbitarna faller på plats.

Låt vargarna komma är en mångbottnad roman om familjeliv, komplicerade syskonrelationer, förbjuden kärlek och stark vänskap. En stor berättelse om att förlora och finna, att förlåta och växa.

Det är en berättelse om en tid som nu är mogen att få sitt utrymme i litteraturen. Det är författarens romandebut.

Bok: Låt vargarna komma
Författare: Carol Ryfka Brunt
År: 2013

/Helene