Oftast är det berättelser om barn som växer upp under svårast tänkbara förhållanden – misshandel, sexuella övergrepp och fattigdom. En viktig komponent är också anspråken på sanning. Sanning i litteraturen är ju som bekant ett mycket problematiskt begrepp. En bok av det här slaget ska helt enkelt vara baserad på en sann historia och helst vara skriven av huvudpersonen själv. Genren har numera till och med fått ett namn: Misery lit.
Detta är även titeln på en bok av Anette Årheim som på ett förtjänstfullt sätt går igenom, analyserar och förklarar fenomenet på längden och tvären, men även djupet.
Som bibliotekarie har jag ofta funderat över suget efter hemskheter. Dave Pelzers Pojken som kallades det eller 14 år till salu av Caroline Engvall är ständigt aktuella och utlånade. Jag har förståelse för att efterfrågan på den här typen av böcker verkar ha djupa orsaker, men undrar ändå om det inte gått lite inflation i detta? Hur mycket orkar vi ta till oss?
Årheim bjuder förstås inte på något fullständigt svar – ämnesområdet är alltför komplext. Hon pekar på intressanta samband och skapar ordning, reda och ett sätt att tänka kring den här litteraturen och dess roll. Och detta utan att bli alltför teoretisk – hennes skildring flyter på enligt sin egen logik och relevant forskning åberopas när det behövs.
Årheims Misery lit är möjligen i första hand avsedd för oss på bibliotek. Men jag rekommenderar den starkt även till svensklärare och andra yrkesgrupper som kommer i kontakt med unga. Mitt eget tips i genren blir Precious av Sapphire (pseudonym) – en roman om fruktansvärda övergrepp men också hur erövrandet av ett språk leder till upprättandet av en integritet.Författare: Årheim, Anette
Sidor: 122 s.
Utgiven: 2012
Förlag: BTJ Förlag
/Mattias Axén
