Miriam
om natten
”Miriam om natten”, skriven av Maria Nygren och utgiven i augusti i år, lanserades som en thriller när den kom, även om den likväl skulle kunna falla in under typen relationsdrama eller personlighetsdrama.
Miriam Ur lämnar sin hemort och flyttar till Uppsala för att lämna det liv hon upplever som meningslöst. I Uppsala börjar hon på universitetet för att läsa religionskunskap. I samma klass börjar även Ante, en kille hon känner från sin hemort. Ante har tidigare tillhört den sortens personer som Miriam anser har bidragit till hennes önskan att flytta hemifrån. På universitetet börjar även Sofia, en flicka som Miriam utvecklar en märklig besatthet av.
En kväll, efter en klassfest, räddar Miriam livet på Sofia vid ett självmordsförsök. Sofia är nära att drunkna, och är medvetslös när Miriam och Sofia når ytan (något som utvecklas till någon slags långvarig koma). I tumulten som uppstår vid räddningen så får Miriam av misstag med sig Sofias väska. Istället för att lämna väskan till sjukvårdspersonal eller till Sofias familj så behåller hon den, tillsammans med Sofias tillhörigheter. Ju längre tiden går efter incidenten, dess svårare blir det för Miriam att släppa den ifrån sig. Hon använder väskan och innehållet i den att nästla sig in i Sofias liv. Miriam bekantar sig med Sofias familj, går in i hennes lägenhet och lånar hennes kläder. Hon utger sig för att vara en vän till Sofia, vid namn Dorothy. Med tiden börjar Sofias personlighet att förändras, tills den grad då hon börjar få svårt att veta var hon själv slutar och Sofia (eller Dorothy) börjar.
Några teman som boken tycks cirkla kring är utanförskap, samt viljan och driften att göra sig fri från de egna bojorna för att få tillhöra en gemenskap, att få känna sig delaktig och att få känna sig ”stor” som Miriam (eller ”Dorothy”) kallar det.
Det som fascinerar mig som läsare är att se på världen genom denna uppenbart splittrade människas ögon (boken är skriven ur Miriams perspektiv). Som protagonist vinner hon min sympati, samtidigt som jag vet att det hon gör aldrig kan gå väl. Om du någonsin haft en vän som stått dig nära, som du tyckt om, men som det finns något udda, odefinierbart fel på, så förstår du hur min känsla för Miriam är. Efter ungefär halva boken når jag någon slags gräns då jag vill ruska om henne och säga åt henne att sluta. Den gnagande oron, den täta, laddade känslan av att det aldrig kan sluta väl, finns där från Miriams första möte med Sofia.
Boken har beskrivits som suggestiv, vilket jag är beredd att hålla med om. Vi får följa Miriam från hennes första möte med Sofia, vi lär känna hennes tankar, känslor, språk och sätt att resonera, genom hennes inre dialoger och i samtal med andra. Språkligt är boken riktigt tät, och det är en av berättelsens stora tyngdpunkter. Maria Nygren har väldigt väl lyckats fånga en ständig, obestämbar känsla av att saker skulle kunna vara annorlunda, på ett sätt som nästan är melankoliskt och drömskt. Först i nattens mörker, och i frånvaro av familjens konventioner och andra människor, känner sig Miriam levande:
”Om nätterna hade jag så mycket att berätta. Mitt liv var oerhört, allt som hänt mig var större än det som hänt alla andra /…/. Och sedan, när solen gick upp – hjärtat som omedelbart darrade till och drog sig tillbaka. Jag blev ett ingenting”.
Drivkraften i historien däremot kommer från den ensamma flickans vilja att vara något annat, något större än den hon är, av att både hon och omständigheterna skulle kunna vara annorlunda.
Oron för hur det ska sluta (kommer Sofia vakna? kommer hon dö? vad händer då?) håller mig också kvar till sista sidan. Jag skulle aldrig kunna lägga boken ifrån mig utan att veta hur det slutade. Jag skulle aldrig klara ovissheten.
I helhet en mycket välskriven, laddad och spännande bok. Maria Nygren har skrivit vad som kan vara årets stora spänningsroman för unga. Fantastiskt bra.
”Miriam om natten”, skriven av Maria Nygren och utgiven i augusti i år, lanserades som en thriller när den kom, även om den likväl skulle kunna falla in under typen relationsdrama eller personlighetsdrama.
Miriam Ur lämnar sin hemort och flyttar till Uppsala för att lämna det liv hon upplever som meningslöst. I Uppsala börjar hon på universitetet för att läsa religionskunskap. I samma klass börjar även Ante, en kille hon känner från sin hemort. Ante har tidigare tillhört den sortens personer som Miriam anser har bidragit till hennes önskan att flytta hemifrån. På universitetet börjar även Sofia, en flicka som Miriam utvecklar en märklig besatthet av.
En kväll, efter en klassfest, räddar Miriam livet på Sofia vid ett självmordsförsök. Sofia är nära att drunkna, och är medvetslös när Miriam och Sofia når ytan (något som utvecklas till någon slags långvarig koma). I tumulten som uppstår vid räddningen så får Miriam av misstag med sig Sofias väska. Istället för att lämna väskan till sjukvårdspersonal eller till Sofias familj så behåller hon den, tillsammans med Sofias tillhörigheter. Ju längre tiden går efter incidenten, dess svårare blir det för Miriam att släppa den ifrån sig. Hon använder väskan och innehållet i den att nästla sig in i Sofias liv. Miriam bekantar sig med Sofias familj, går in i hennes lägenhet och lånar hennes kläder. Hon utger sig för att vara en vän till Sofia, vid namn Dorothy. Med tiden börjar Sofias personlighet att förändras, tills den grad då hon börjar få svårt att veta var hon själv slutar och Sofia (eller Dorothy) börjar.
Några teman som boken tycks cirkla kring är utanförskap, samt viljan och driften att göra sig fri från de egna bojorna för att få tillhöra en gemenskap, att få känna sig delaktig och att få känna sig ”stor” som Miriam (eller ”Dorothy”) kallar det.
Det som fascinerar mig som läsare är att se på världen genom denna uppenbart splittrade människas ögon (boken är skriven ur Miriams perspektiv). Som protagonist vinner hon min sympati, samtidigt som jag vet att det hon gör aldrig kan gå väl. Om du någonsin haft en vän som stått dig nära, som du tyckt om, men som det finns något udda, odefinierbart fel på, så förstår du hur min känsla för Miriam är. Efter ungefär halva boken når jag någon slags gräns då jag vill ruska om henne och säga åt henne att sluta. Den gnagande oron, den täta, laddade känslan av att det aldrig kan sluta väl, finns där från Miriams första möte med Sofia.
Boken har beskrivits som suggestiv, vilket jag är beredd att hålla med om. Vi får följa Miriam från hennes första möte med Sofia, vi lär känna hennes tankar, känslor, språk och sätt att resonera, genom hennes inre dialoger och i samtal med andra. Språkligt är boken riktigt tät, och det är en av berättelsens stora tyngdpunkter. Maria Nygren har väldigt väl lyckats fånga en ständig, obestämbar känsla av att saker skulle kunna vara annorlunda, på ett sätt som nästan är melankoliskt och drömskt. Först i nattens mörker, och i frånvaro av familjens konventioner och andra människor, känner sig Miriam levande:
”Om nätterna hade jag så mycket att berätta. Mitt liv var oerhört, allt som hänt mig var större än det som hänt alla andra /…/. Och sedan, när solen gick upp – hjärtat som omedelbart darrade till och drog sig tillbaka. Jag blev ett ingenting”.
Drivkraften i historien däremot kommer från den ensamma flickans vilja att vara något annat, något större än den hon är, av att både hon och omständigheterna skulle kunna vara annorlunda.
Oron för hur det ska sluta (kommer Sofia vakna? kommer hon dö? vad händer då?) håller mig också kvar till sista sidan. Jag skulle aldrig kunna lägga boken ifrån mig utan att veta hur det slutade. Jag skulle aldrig klara ovissheten.
I helhet en mycket välskriven, laddad och spännande bok. Maria Nygren har skrivit vad som kan vara årets stora spänningsroman för unga. Fantastiskt bra.
Titel:
Miriam
om natten
Författare: Maria Nygren
År: 2014
Genre: thriller/skönlitteratur
Författare: Maria Nygren
År: 2014
Genre: thriller/skönlitteratur