Miriam om natten

”Miriam om natten”, skriven av Maria Nygren och utgiven i augusti i år, lanserades som en thriller när den kom, även om den likväl skulle kunna falla in under typen relationsdrama eller personlighetsdrama.
   Miriam Ur lämnar sin hemort och flyttar till Uppsala för att lämna det liv hon upplever som meningslöst. I Uppsala börjar hon på universitetet för att läsa religionskunskap. I samma klass börjar även Ante, en kille hon känner från sin hemort. Ante har tidigare tillhört den sortens personer som Miriam anser har bidragit till hennes önskan att flytta hemifrån. På universitetet börjar även Sofia, en flicka som Miriam utvecklar en märklig besatthet av.
   En kväll, efter en klassfest, räddar Miriam livet på Sofia vid ett självmordsförsök. Sofia är nära att drunkna, och är medvetslös när Miriam och Sofia når ytan (något som utvecklas till någon slags långvarig koma). I tumulten som uppstår vid räddningen så får Miriam av misstag med sig Sofias väska. Istället för att lämna väskan till sjukvårdspersonal eller till Sofias familj så behåller hon den, tillsammans med Sofias tillhörigheter. Ju längre tiden går efter incidenten, dess svårare blir det för Miriam att släppa den ifrån sig. Hon använder väskan och innehållet i den att nästla sig in i Sofias liv. Miriam bekantar sig med Sofias familj, går in i hennes lägenhet och lånar hennes kläder. Hon utger sig för att vara en vän till Sofia, vid namn Dorothy. Med tiden börjar Sofias personlighet att förändras, tills den grad då hon börjar få svårt att veta var hon själv slutar och Sofia (eller Dorothy) börjar.

Några teman som boken tycks cirkla kring är utanförskap, samt viljan och driften att göra sig fri från de egna bojorna för att få tillhöra en gemenskap, att få känna sig delaktig och att få känna sig ”stor” som Miriam (eller ”Dorothy”) kallar det.
   Det som fascinerar mig som läsare är att se på världen genom denna uppenbart splittrade människas ögon (boken är skriven ur Miriams perspektiv). Som protagonist vinner hon min sympati, samtidigt som jag vet att det hon gör aldrig kan gå väl. Om du någonsin haft en vän som stått dig nära, som du tyckt om, men som det finns något udda, odefinierbart fel på, så förstår du hur min känsla för Miriam är. Efter ungefär halva boken når jag någon slags gräns då jag vill ruska om henne och säga åt henne att sluta. Den gnagande oron, den täta, laddade känslan av att det aldrig kan sluta väl, finns där från Miriams första möte med Sofia.
   Boken har beskrivits som suggestiv, vilket jag är beredd att hålla med om. Vi får följa Miriam från hennes första möte med Sofia, vi lär känna hennes tankar, känslor, språk och sätt att resonera, genom hennes inre dialoger och i samtal med andra. Språkligt är boken riktigt tät, och det är en av berättelsens stora tyngdpunkter. Maria Nygren har väldigt väl lyckats fånga en ständig, obestämbar känsla av att saker skulle kunna vara annorlunda, på ett sätt som nästan är melankoliskt och drömskt. Först i nattens mörker, och i frånvaro av familjens konventioner och andra människor, känner sig Miriam levande:

   ”Om nätterna hade jag så mycket att berätta. Mitt liv var oerhört, allt som hänt mig var större än det som hänt alla andra /…/. Och sedan, när solen gick upp – hjärtat som omedelbart darrade till och drog sig tillbaka. Jag blev ett ingenting”.

Drivkraften i historien däremot kommer från den ensamma flickans vilja att vara något annat, något större än den hon är, av att både hon och omständigheterna skulle kunna vara annorlunda.
Oron för hur det ska sluta (kommer Sofia vakna? kommer hon dö? vad händer då?) håller mig också kvar till sista sidan. Jag skulle aldrig kunna lägga boken ifrån mig utan att veta hur det slutade. Jag skulle aldrig klara ovissheten.

I helhet en mycket välskriven, laddad och spännande bok. Maria Nygren har skrivit vad som kan vara årets stora spänningsroman för unga. Fantastiskt bra.

Titel: Miriam om natten
Författare: Maria Nygren
År: 2014
Genre: thriller/skönlitteratur

Joanna har adhd

I hennes huvud är det kaos. Hon beskriver det som att hon har en massa kanaler i hjärnan som alla vill ha utrymme. Ett burleskt nöjesfält, en freakshow, en t-central i rusningstid, en djurpark, en experimentell jazzorkester, ett analogt twitter…

Tack och lov finns det medicin och när hon äter den är det lugnt. Medicinen håller allt det där i schack och hon fungerar.

Foto: Helene Mikui Lind

Men det är inte diagnosen som är hennes största problem, utan en dysfunktionell familj.
Hon har oansvariga föräldrar som inte bryr sig om att arbeta och tjäna pengar till mat och drägliga levnadsförhållanden för familjen.
En misslyckad författare till mamma som bara sitter hemma och skriver manus hela dagarna, blir refuserad, och börjar om på nytt. En deprimerad soffpotatis till pappa som hela dagarna i ända sitter i vardagsrummet och ser meningslösa frågesport-program på TV.

Det är Joanna är 18 år, med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, som tvingas försörja familjen med sitt studiebidrag. Hon lever i misär och fattigdom, går oftast hungrig och i slitna kläder. För att dryga ut kassan säljer hon kondomer med utgånget datum från sitt skåp i skolan.

När hon ser att adhd-medicinen i burken håller på att ta slut börjar tillvaron gunga allt mer. Den är ju hennes livlina. En annan lina är Audrey som får hjärtat att vibrera och gör att hon börjar tro på monogami…

Författaren Jenny Jägerfeld , som är psykolog, har skrivit en arg och utmanande bok med mycket fult språk och svordomar över sidorna. Men också med mycket humor, värme, inlevelse och sympati.
Jenny Jägerfeld är kanske vår allra största ungdomsförfattare just nu. I sin förra bok ” Här ligger jag och blöder” skrev hon om aspergers syndrom och tilldelades Augustpriset 2010.

Bok: Jag är ju så jävla easy going
Av: Jenny Jägerfeld
År: 2013

/Helene

Simmaren ingen kunde motstå

Jag måste erkänna att det var bokens titel jag föll för först, och att den var skriven av Oates gjorde inte saken sämre.

Och snygg är just vad den 16 åriga Darren är, alla tycks dras till honom gammal som ung, kvinna som man. Den framgångsrike tävlingssimmande Darren är blyg och känner sig inte alls så bekväm med sin utstrålning och inte heller har han någon större erfarenhet av kvinnor. Darren är en samvetsgrann ung man som kämpar för att få bra betyg och inte minst med engelskan som inte är hans starkaste ämne. Några killar från pojkgänget får sänkta betyg av den stränge men rättvisa engelskläraren. Missnöjet växer, rykten börjar spridas om att läraren är homosexuell. Anonyma brev med obehagliga pedofilanklagelser börjar spridas.

Grupptrycket ökar och Darren kämpar med sina egna tankar och åsikter och tankar om rätt eller orätt. Ovänskap i kompisgänget är nu ett faktum. Vad händer när allt går över styr och inte ens rektorn verka ha civilkurage nog att stå emot de hemska anklagelserna mot läraren?

Oates skriver på ett enkelt rakt sätt och med ett stråk av samhällskritik. Man vill hela tiden veta mer om huvudpersonen. Man får vara med Darren under en period av sitt liv där han från en ung kille bryter sig lös från gammalmodiga underliggande krafter till en ung man med högre moral och större självförtroende.

Det jag skulle vilja veta mer om är hur det gick för rektorn och hur hans tankar fortlöpte.

 Boken är väl läsvärd!

Titel: Snygg

Författare: Joyce Carol Oates

Förlag: Bonnier Carlsen, 2005

// Marie