Joanna har adhd

I hennes huvud är det kaos. Hon beskriver det som att hon har en massa kanaler i hjärnan som alla vill ha utrymme. Ett burleskt nöjesfält, en freakshow, en t-central i rusningstid, en djurpark, en experimentell jazzorkester, ett analogt twitter…

Tack och lov finns det medicin och när hon äter den är det lugnt. Medicinen håller allt det där i schack och hon fungerar.

Foto: Helene Mikui Lind

Men det är inte diagnosen som är hennes största problem, utan en dysfunktionell familj.
Hon har oansvariga föräldrar som inte bryr sig om att arbeta och tjäna pengar till mat och drägliga levnadsförhållanden för familjen.
En misslyckad författare till mamma som bara sitter hemma och skriver manus hela dagarna, blir refuserad, och börjar om på nytt. En deprimerad soffpotatis till pappa som hela dagarna i ända sitter i vardagsrummet och ser meningslösa frågesport-program på TV.

Det är Joanna är 18 år, med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, som tvingas försörja familjen med sitt studiebidrag. Hon lever i misär och fattigdom, går oftast hungrig och i slitna kläder. För att dryga ut kassan säljer hon kondomer med utgånget datum från sitt skåp i skolan.

När hon ser att adhd-medicinen i burken håller på att ta slut börjar tillvaron gunga allt mer. Den är ju hennes livlina. En annan lina är Audrey som får hjärtat att vibrera och gör att hon börjar tro på monogami…

Författaren Jenny Jägerfeld , som är psykolog, har skrivit en arg och utmanande bok med mycket fult språk och svordomar över sidorna. Men också med mycket humor, värme, inlevelse och sympati.
Jenny Jägerfeld är kanske vår allra största ungdomsförfattare just nu. I sin förra bok ” Här ligger jag och blöder” skrev hon om aspergers syndrom och tilldelades Augustpriset 2010.

Bok: Jag är ju så jävla easy going
Av: Jenny Jägerfeld
År: 2013

/Helene

Inventering – en absurd historia om författarvärlden

På originalspråk heter denna bok Vareopptelling, vilket översatt till svenska

helt enkelt blir Inventering. Och det är just denna varuinventering som också blir startskottet för bokens absurda handling. Bokens huvudperson Nina Faber, poet, kvinna och medelålders har efter tio år i Istanbul återvänt till hemlandet Norge för att göra come back. Livet och författandet har inte gått helt spikrakt för Nina, utan hon har levt ett ganska tärande liv. Som poet har hon haft både upp- och nedgångar, kanske mest nedgångar, men med en liten trogen skara av läsare. Hon hoppas nu mycket på sin nya diktsamling Bosporen.

Dagen för utgivningen väntar hon med spänning på att förläggaren Cato ska ringa och meddela vilka recensioner hon ska läsa och vilka hon eventuellt ska hoppa över. Hans samtal blir dock inte så upplyftande. Bosporen har inte blivit särskilt väl mottagen av kritikerkåren.

Som extra lök på laxen ringer man också från den bokhandel, där Nina blivit inbokad för ett framträdande samma dag. Personen i luren, meddelar att de glömt bort att de ska inventera bokhandelns varulager och därför måste ställa in Ninas inbokade uppläsning. Detta får Nina att gå i taket: Så här behandlar man inte en poet!

Hur berättelsen sedan fortlöper är lite svårt att beskriva utan att avslöja för mycket. Men så mycket kan jag säga, att det som nästan alltid när Erlend Loe skriver, handlar om absurd humor blandat med både allvar och eftertanke. Loes skildring av Nina Faber väcker exempelvis funderingar kring författare, förlag och kritiker och deras förhållande gentemot varandra.

Hursomhelst, du som redan läst någon av Loes böcker kommer garanterat att känna igen dig i hans sätt att skriva, även om min personliga åsikt är att detta inte är en av hans främsta böcker.

Titel: Inventering

Författare: Erlend Loe

Förlag: Alfabeta

//Monica

Inte så lite bra..

Ibland lönar det sig att nappa åt sig en bok med trist omslag i biblioteket. Att omslaget är lite tråkigt är nog den allvarligaste kritik jag kan komma på om A tiny bit marvellous av Dawn French (Engelska). Om författarens namn verkar bekant så är det inte konstigt. Det är nämligen samma Dawn French som utgör ena halvan av komikerparet French & Saunders som ligger bakom succén Helt hysteriskt och tonvis med härlig brittisk TV-humor.

Glädjande nog funkar Frenchs talanger även i romanform. Detta är berättelsen om den ganska skruvade familjen Battle. Händelserna skildras från de olika familjemedlemmarnas synvinkel i ett slags dagboksform och i många fall får man deras vitt skilda syn på samma skeende. Det känns originellt och väldigt roligt. För detta är något så ovanligt som en humoristisk familjeskildring. Tonåriga dottern Dora mår inte särskilt bra och mamma Mo (Yrke, Barnspykolog) har medelålderskris. Det är en jobbig tid och familjen är i rätt rejäl gungning.

Det skulle kunna bli ett ångestladdat, nattsvart drama men French har som sagt valt den humoristiska vinkeln och resultatet är fantastiskt bra. Mamman försäkrar t ex ständigt sig själv om att hon har situationen under kontroll (hon är ju Psykolog gubevars!), medan dotterns skildring röjer henne som kontrollerande, osäker och ganska förvirrad. Sonen i familjen genomgår, ahem, ett slags identitetsförvirring. Den enda person som inte kommer till tals (förutom hunden Poo) är pappan. Han bara finns där som ett slags husdjur. Han tas ganska mycket för given och man förstår efter hand att det är han som faktiskt får familjen att fungera.

Som ni förstår rekommenderar jag den här boken varmt. För alla som har den minsta anglofila ådra är språket, stilen, handlingen – ja allt(!) rena Julafton. Möjligen kan man invända (förutom omslaget) att de inledande kapitlen är något sävliga i tempot. Men det är en petitess – jag utlovar riklig läsglädje till alla som hänger kvar.

/Mattias Axén

Titel: A tiny bit marvellous (2010)

Författare: Dawn French