Den tatuerade fjärilen av Philip Pullman

Låt inte den här stan plåga livet ur dig Mona

Anneli Jordahl, som skrivit denna bok, har tidigare givit ut facklitteratur knuten till ämnet klasskillnader. I denna roman syns detta tema återigen i form av ung flicka som längtar bort från liten tråkig hemstad, flyttar till större stad och får arbete som hembiträde.

Romanen utspelar sig under sent femtiotal. Mona, som är i sjuttonårsåldern längtar efter att uppleva något nytt. Helst New York, men Östersund får också duga. För det är dit hon tar tåget med resväska och bärbar symaskin. Hon har fått anställning som hembiträde hos ett yngre par, Britt och Ove, där hon ska laga mat, städa och passa deras tvååriga dotter.

Flytten till Östersund blir inte riktigt som Mona tänkt sig. Hon får bo i familjens vardagsrum, utan någon dörr att stänga om sig och att ta hand om den tvååriga Katrin är till en början inte så enkelt. De lediga söndagarna som utlovats förvandlas allt som oftast till arbetsdagar de också. Ove är nästan aldrig hemma, han spelar i ett jazzband och det blir sena kvällar. Britt i sin tur verkar mer intresserad av sin yrkeskarriär än av sitt barn.

Mona som vill ut i nöjeslivet tar alla chanser att gå på fik där hon i bästa fall har råd till en kopp fika och en liten kaka.  Hon lär känna Marta, en av servitriserna, de börjar umgås och går på dans tillsammans. Genom Ove, möter Mona gitarristen Harold. Han är tystlåten, snygg och lite spännande, något som Mona faller för. När Mona ska föda deras barn har Harold för länge sedan tappat intresset. Han lever för musiken och verkar inte kapabel att ta hand om något mer än så. Mona blir så småningom ensamstående med dottern och cirkeln sluts när hon åter flyttar hem till sin barndomsby.

Detta är en roman som helt igenom andas femtio- och sextiotal. Beskrivningen av kläderna, musiken, bakverken och maträtterna är alla referenser till denna tidsepok.  Men det viktigaste är beskrivningen av samhället som i stort tecknas på ett verklighetstroget sätt. Här märks synen på kvinnan och hur man för bara ett femtiotal år sedan såg ner på ensamstående, ogifta mödrar.

Denna roman är väl värd att läsas, inte minst som ett utmärkt tidsdokument. Boken är skriven på ett rakt och okomplicerat sätt, där berättelsen om Mona varvas med stycken där mor och dotter för en dialog om hur deras liv kom att te sig. Mona som ensamstående mor och dottern med en uppväxt utan sin far.

Titel: Låt inte den här stan plåga livet ur dig Mona

Författare: Anneli Jordahl

Förlag: Nordstedts

/Monica

Självhjälp till Rikedom

Vart jag än har kommit i världen har fattiga människors berättelser, sagor, anekdoter, roliga historier alltid haft samma tema:

En urfattig man eller kvinna blir plötsligen stenrik, genom list, tur eller magi. Och inte alltför sällan förlorar han eller hon hela rikedomen igen.

Foto: Linda Sandström

Nu har jag stött på sagan igen, i den moderna romanens klädedräkt. Berättelsen börjar med en snorig, klen och infekterad unge som ligger på jordgolvet i ett hus i en fattig by.

Han har den stora turen att få följa strömmen av migrerande landsbygdsbor som över hela jorden vandrar mot städerna i hopp om ett bättre liv. Han hamnar i ett stadsplanelöst slumområde utan avlopp och el i utkanten av en stor stad.

Medan jag läser förvandlar författaren MIG som läsare till subjekt. Och han vägleder mig sedan genom livet med hjälp av en Självhjälpsbok. Jag blir det lilla klena och snoriga barnet som går från urfattig till otroligt rik. Självhjälpsboken följer mig från min födelse och uppgång, till mitt fall och min död.

Genom att följa Självhjälpsbokens råd får jag försaka både kärlek, lycka och familj. MEN jag blir verkligen oförskämt rik och förmögen genom att listigt kryssa fram med mutor och rätt kontakter som redskap.

Det här är en varm och finurlig berättelse om människans villkor som jag ändå läser med ett stygn av sorg i hjärtat . Medveten om att det är så här livet ser ut för de allra flesta på vår jord.

Författaren Mohsin Hamid är pakistansk expat, ekonom och journalist, som efter många år i England och USA återvänder och ser på sitt hemland med nya fräscha ögon.

http://www.mohsinhamid.com/
Så blir du snuskigt rik i det snabbväxande Asien
av Mohsin Hamid
2013

/ Helene

Inventering – en absurd historia om författarvärlden

På originalspråk heter denna bok Vareopptelling, vilket översatt till svenska

helt enkelt blir Inventering. Och det är just denna varuinventering som också blir startskottet för bokens absurda handling. Bokens huvudperson Nina Faber, poet, kvinna och medelålders har efter tio år i Istanbul återvänt till hemlandet Norge för att göra come back. Livet och författandet har inte gått helt spikrakt för Nina, utan hon har levt ett ganska tärande liv. Som poet har hon haft både upp- och nedgångar, kanske mest nedgångar, men med en liten trogen skara av läsare. Hon hoppas nu mycket på sin nya diktsamling Bosporen.

Dagen för utgivningen väntar hon med spänning på att förläggaren Cato ska ringa och meddela vilka recensioner hon ska läsa och vilka hon eventuellt ska hoppa över. Hans samtal blir dock inte så upplyftande. Bosporen har inte blivit särskilt väl mottagen av kritikerkåren.

Som extra lök på laxen ringer man också från den bokhandel, där Nina blivit inbokad för ett framträdande samma dag. Personen i luren, meddelar att de glömt bort att de ska inventera bokhandelns varulager och därför måste ställa in Ninas inbokade uppläsning. Detta får Nina att gå i taket: Så här behandlar man inte en poet!

Hur berättelsen sedan fortlöper är lite svårt att beskriva utan att avslöja för mycket. Men så mycket kan jag säga, att det som nästan alltid när Erlend Loe skriver, handlar om absurd humor blandat med både allvar och eftertanke. Loes skildring av Nina Faber väcker exempelvis funderingar kring författare, förlag och kritiker och deras förhållande gentemot varandra.

Hursomhelst, du som redan läst någon av Loes böcker kommer garanterat att känna igen dig i hans sätt att skriva, även om min personliga åsikt är att detta inte är en av hans främsta böcker.

Titel: Inventering

Författare: Erlend Loe

Förlag: Alfabeta

//Monica

Sofi Oksanen föreläste på Almedalsbiblioteket den 26 mars!

Sofi har skrivit fyra böcker varav tre utspelar sig i Estland i skuggan av dåvarande Sovjetunionen. Hon debuterade 2003 med romanen Stalins kossor som översattes till svenska 2007 och nominerades till det prestigefyllda Runebergspriset 2009 som hon tilldelades. Sedan kom Baby Jane 2005 som blev översatt 2007 till svenska.

Utrensning är hennes tredje bok och den som blivit mest framgångsrik i hela världen. Den har sålts till över 20 länder och toppat läslistorna i Sverige, Norge, Danmark och även USA. Den har även sänts som radioföljetong i Sveriges Radio 2010. Med Utrensning fick Sofi Nordiska Rådets Litteratur Pris 2010. Den senaste romanen hon gett ut är När duvorna försvann 2012.

Oksanen är aktivt engagerad i offentlig debatt i Finland och kommenterar aktuella händelser i sina kolumner. År 2009 fick hon en utmärkelse från organisatörerna för Helsinki Pride för sin aktivism till förmån för homosexuella i de baltiska staterna och Ryssland. Hon har i sina verk ställt sig kritisk till Sovjets ockupation av Baltikum.

Föreläsningen jag var på handlade om identiteter i förvandling och om hur Oksanen vuxit upp med dubbla identiteter då hon har en finländsk pappa och en estnisk mamma. Hon berättade om sin skoltid och om SO-lektioner då de hade undervisning om olika länder men att Estland då inte fanns med på kartan. De såg inte nyheter och visste inte vad som pågick i grannländerna. Estlänningar som kom till Finland som invandrare sågs som angivare.

Sofi oroar sig för händelseutvecklingen i Östeuropa. Problemet är att många personer som var ansvariga för Sovjetunionens övergrepp ännu sitter vid makten. Så länge de inte ställs till svars fortsätter denna kultur att efterleva. Samhället är genomkorrumperat.

"Om man är rik kan man ändra historien"

Men Västeuropa kan stödja de krafter som verkar för denna förändring. Om man har privilegiet att leva i ett fritt land bör man ge något i gengäld.

/Linda

Fotograf: Mona Bjersander

Bioaktuell lytesromantik

Humoristisk och befriande respektlös, om sjukdom, lidande, kärlek och död, är John Greens bok ”Förr eller senare exploderar jag”. Och samtidigt en filosofisk berättelse om livet som en kort evighet. Boken har nu också blivit film och det blir biopremiär i sommar.

Foto: Linda Sandström

Hazel och Augustus är två unga som träffas på en stödgrupp för cancersjuka barn i kyrkans regi. Här finns barn med olika cancerdiagnoser som skelettcancer och leukemi, barn med bortopererade ögon och amputerade ben. I väntan på tillfrisknande eller död försöker de stötta varandra.
Hazel går omkring med slangar i näsan. Augustus hoppar omkring på ett ben. Han är friskförklarad och hon väntar på döden. Men döden tar paus och kärleken slår ner som en blixt där i stödgruppen.

Det är två filosofiska och intellektuella ungdomar som finner varandra. Båda älskar de att läsa böcker och utbyter favoritböcker. Hennes favorit är cancerberättelsen ” Ett storslaget lidande” som hon läser om och om igen och nästan kan utantill. Skriven av en fantastisk holländsk författare som vet precis hur det är att leva med cancer. Tyvärr slutar boken mitt i en mening och man får aldrig veta hur berättelsen slutar. Augustus favoritbok är ”Gryningens pris”, den första i en serie på 19 böcker med hjältar och mycket action. Finns även som TV-spel.

Så älskar Hazel och Augustus varandra i en tidlös evighet, men vet samtidigt att de inte har någon framtid tillsammans. Men en sista önskan kan väl ändå ett cancersjukt barn få uppfyllt!
Så tillsammans uppfyller de Hazels dröm om att få veta slutet på berättelsen ”Ett storslaget lidande”. De far till Amsterdam med protesben och syrgastuber för att träffa författaren.

”Förr eller senare exploderar jag” har översatts och getts ut i många länder. Det svenska omslaget är så vackert att det borde vinna pris. Det har ritats av Sofia Schultz och är också författarens egen favorit bland alla utgåvor på olika språk.

Du kan följa författaren John Greens inspirerande litteraturblogg på http://johngreenbooks.com/

Förr eller senare exploderar jag
av John Green2013

/Helene

Konsten att ha sjukt låga förväntningar

Gröna gummistövlar=töntigt, hajar du?

Att ge sin debutbok titeln ”Konsten att ha sjukt låga förväntningar” tyder på avsevärt mod av författaren, Åsa Asptjärn. Det är ju helt klart en rolig titel, men som läsare får jag omedelbart sjukt HÖGA förväntningar.


Kanske är det därför det börjar gnissla lite redan i början. Asptjärn, eller snarare hennes huvudperson, tonåringen Emanuel Kant försöker ganska desperat att vara rolig och cool. Det fungerar så där. Jag tänker att jag lika gärna skulle kunna läsa Jeff Kinney eller rent av en Sune-bok för lite goofig pinsamhetshumor om tonårslivets vedermödor.


Ganska omgående får vi möta Emanuels bästa och enda vän: Tore. Här tar författaren i rejält för att förklara hur töntig och omöjlig han är. Det är nästan en karikatyr, skildrat med 100 procent Tell och 0 procent Show.


Mot alla odds utvecklar sig ändå en intressant berättelse som snurrar kring Emanuels tonårskris. Det starkaste elementet är just Emanuels och Tores vänskap och deras position som outsiders i klassen. Allt detta är ständigt aktuella och viktiga ämnen i ungdomslitteraturen. Den humoristiska vinkeln (Som jag som bibliotekarie uppskattar och ständigt jagar!) fungerar rätt bra.


Frågan är vad huvudspåret egentligen är? Asptjärn behandlar, vänskap, kärlek, mobbning, första fyllan, komma ut, homosexualitet, dödsfall i familjen, syskonrelationer etc. Kan författaren vänligen välja ett av dessa teman och koncentrera sig lite?


Nu har jag justerat era förväntningar på den här boken till en sjukt låg nivå känner jag. Lite snällt får jag lägga till att just vänskapsskildringen verkligen är väldigt bra. Det händer också oväntade saker och berättelsen känns ganska oförutsägbar på ett positivt sätt.

Titel: Konsten att ha sjukt låga förväntningar


Författare: Asptjärn, Åsa

År: 2014