Bioaktuell lytesromantik

Humoristisk och befriande respektlös, om sjukdom, lidande, kärlek och död, är John Greens bok ”Förr eller senare exploderar jag”. Och samtidigt en filosofisk berättelse om livet som en kort evighet. Boken har nu också blivit film och det blir biopremiär i sommar.

Foto: Linda Sandström

Hazel och Augustus är två unga som träffas på en stödgrupp för cancersjuka barn i kyrkans regi. Här finns barn med olika cancerdiagnoser som skelettcancer och leukemi, barn med bortopererade ögon och amputerade ben. I väntan på tillfrisknande eller död försöker de stötta varandra.
Hazel går omkring med slangar i näsan. Augustus hoppar omkring på ett ben. Han är friskförklarad och hon väntar på döden. Men döden tar paus och kärleken slår ner som en blixt där i stödgruppen.

Det är två filosofiska och intellektuella ungdomar som finner varandra. Båda älskar de att läsa böcker och utbyter favoritböcker. Hennes favorit är cancerberättelsen ” Ett storslaget lidande” som hon läser om och om igen och nästan kan utantill. Skriven av en fantastisk holländsk författare som vet precis hur det är att leva med cancer. Tyvärr slutar boken mitt i en mening och man får aldrig veta hur berättelsen slutar. Augustus favoritbok är ”Gryningens pris”, den första i en serie på 19 böcker med hjältar och mycket action. Finns även som TV-spel.

Så älskar Hazel och Augustus varandra i en tidlös evighet, men vet samtidigt att de inte har någon framtid tillsammans. Men en sista önskan kan väl ändå ett cancersjukt barn få uppfyllt!
Så tillsammans uppfyller de Hazels dröm om att få veta slutet på berättelsen ”Ett storslaget lidande”. De far till Amsterdam med protesben och syrgastuber för att träffa författaren.

”Förr eller senare exploderar jag” har översatts och getts ut i många länder. Det svenska omslaget är så vackert att det borde vinna pris. Det har ritats av Sofia Schultz och är också författarens egen favorit bland alla utgåvor på olika språk.

Du kan följa författaren John Greens inspirerande litteraturblogg på http://johngreenbooks.com/

Förr eller senare exploderar jag
av John Green2013

/Helene

Konsten att ha sjukt låga förväntningar

Gröna gummistövlar=töntigt, hajar du?

Att ge sin debutbok titeln ”Konsten att ha sjukt låga förväntningar” tyder på avsevärt mod av författaren, Åsa Asptjärn. Det är ju helt klart en rolig titel, men som läsare får jag omedelbart sjukt HÖGA förväntningar.


Kanske är det därför det börjar gnissla lite redan i början. Asptjärn, eller snarare hennes huvudperson, tonåringen Emanuel Kant försöker ganska desperat att vara rolig och cool. Det fungerar så där. Jag tänker att jag lika gärna skulle kunna läsa Jeff Kinney eller rent av en Sune-bok för lite goofig pinsamhetshumor om tonårslivets vedermödor.


Ganska omgående får vi möta Emanuels bästa och enda vän: Tore. Här tar författaren i rejält för att förklara hur töntig och omöjlig han är. Det är nästan en karikatyr, skildrat med 100 procent Tell och 0 procent Show.


Mot alla odds utvecklar sig ändå en intressant berättelse som snurrar kring Emanuels tonårskris. Det starkaste elementet är just Emanuels och Tores vänskap och deras position som outsiders i klassen. Allt detta är ständigt aktuella och viktiga ämnen i ungdomslitteraturen. Den humoristiska vinkeln (Som jag som bibliotekarie uppskattar och ständigt jagar!) fungerar rätt bra.


Frågan är vad huvudspåret egentligen är? Asptjärn behandlar, vänskap, kärlek, mobbning, första fyllan, komma ut, homosexualitet, dödsfall i familjen, syskonrelationer etc. Kan författaren vänligen välja ett av dessa teman och koncentrera sig lite?


Nu har jag justerat era förväntningar på den här boken till en sjukt låg nivå känner jag. Lite snällt får jag lägga till att just vänskapsskildringen verkligen är väldigt bra. Det händer också oväntade saker och berättelsen känns ganska oförutsägbar på ett positivt sätt.

Titel: Konsten att ha sjukt låga förväntningar


Författare: Asptjärn, Åsa

År: 2014

Resten får du ta reda på själv

Resten får du ta reda på själv av Lauren Oliver handlar om Samantha Kingston på Jefferson High.

Sam, som hon oftast kallas är en ganska vanlig tjej på en ganska vanlig skola. Men Sam och hennes vänner hör framför allt till skolans populära innegäng. Deras status kommer sig inte av att de skulle vara särskilt trevliga. Snarare är de gapiga och ganska taskiga mot dem som befinner sig lägre på den sociala rangskalan.


När boken börjar får vi följa allt som händer Sam och hennes vänner fredagen den 12 februari. Det är sista skoldagen innan Alla hjärtans dag och enligt skolans tradition delas det mängder av rosor och kärleksbrev. På kvällen är det fest hos en klasskamrat och när vännerna kör hem berusade, inträffar en olycka och Sam dör!

Märkligt nog så vaknar hon upp igen i sin säng och det är återigen 12 februari. Återigen delas det ut rosor och samma samtal och händelser utspelar sig. Obevekligt slutar det emellertid på samma sätt – och börjar om igen. Sam blir förstås förvirrad men upptäcker efter hand att hon kan påverka händelseförloppet. Hoppet väcks att hon ska kunna hitta ett sätt att agera för att undvika sin egen död.

Intrigen påminner inte så lite om filmen ”Måndag hela veckan” (Groundhog day) där en cynisk journalist tvingas leva i en tidsloop ända tills han bearbetat sin negativa personlighet och kan få sin älskade. På samma sätt handlar den här boken om Sams väg till insikt om sig själv och livet. Temat med mobbning och den sociala pressen i skolan fördjupas och Sam förstår att hon och hennes vänner i många fall betett sig illa och sårat många. Inte av elakhet utan av mer av ren obetänksamhet och tonårsångest. Sam har alltså hamnat i ett slags skärseld som tvingar henne till moralisk rening - men också att upptäcka kärleken.

Lauren Oliver har ett medryckande språk och en varierad rytm som skapar tydliga bilder hos mig som läsare. Som läsare blir man ömsom irriterad, glad eller vemodig och jag tror att berättelsen är perfekt för sin målgrupp tonåringar/unga vuxna.

Hur går det då? Det skulle vara nästintill brottsligt att förstöra spänningen i en så bra bok – resten får du ta reda på själv..

/Mattias

Titel: Resten får du ta reda på själv (2012)
Författare: Oliver, Lauren
480 s.

BRRAAAINS!!!

Zombiegenren tillhör nog skräck- och underhållningslitteraturens ”fulare” hörn. Det är nog också en genre som mest förknippas med filmens värld. Själv har jag alltid gillat skräck, men just det här med zombies känns lite.. enahanda. Jag har noterat att fans till genren ofta slår ner ögonen och faktiskt ursäktar sig lite med att det här med zombies är mest på kul liksom. Böcker och filmer om zombies är helt enkelt underhållningsvåld och kvalar därmed in som klockrent ”Guilty pleasure”!


Perfekt läge för förnyelse helt enkelt!

In från vänster kommer Isaac Marions starkt hyllade Warm bodies. Jag har läst den på engelska men den finns även på svenska med titeln Varma kroppar, förstås.

För första (?) gången får en zombie själv föra ordet. Det är berättelsen om den odöde R som tillsammans med mängder av andra levande lik hänger i ruinerna av en flygplats (Självklart har civilisationen dukat under). Med jämna mellanrum får de en obetvinglig hunger efter levande kött och ger sig av in till staden för att äta människor. Det är under sådan provianteringsexpedition som något märkligt händer. R träffar Julie och av okänd anledning motstår han impulsen att äta upp henne. Istället tar han med sig Julie till sitt näste på flygplatsen och en ömtålig och väldigt märklig relation tar sin början. R fortsätter att förändras. Han börjar känna och tala. Han blir efter hand mer levande.

Jag ska inte avslöja mer av handlingen här, men jag försäkrar att Warm bodies bjuder på tonvis av action, dramatik och oväntade vändningar. Det är en intelligent konstruerad historia, rikligt kryddad med underfundig humor. Jag blir uppriktigt förvånad när jag hör att Isaac Marion är debutant. Han är inspirerad och säker i språket och vågar låta sin berättelse leva på ett alldeles fantastiskt sätt.

Den här boken är det perfekta försvarsvapnet nästa gång någon rackar ner på din zombie-habit. Warm bodies visar att zombieberättelsen kan vara mer än idiotiskt splatter!

/Mattias

Titel: Warm bodies (2010)

Författare: Isaac Marion

Ibland bara måste man

Kaliforniens återinförande av förbud mot homoäktenskap känns långt borta när man läser "Ibland bara måste man" av den amerikanske ungdomsförfattaren David Levithan.
Obama fick både skäll och bifall när han svängde i frågan om homoäktenskap strax före valet  och blev landets förste president att stödja sådana. Men bara i nio av USAs 50 delstater får man gifta sig om man är av samma kön.
I David Levithans bok utspelas en kärlekshistoria mellan killar i en amerikansk High School. Det blir kärlekstrassel, missförstånd och intriger mellan tre som jag tror väcker minnen och igenkännande hos alla som är eller har varit unga och kära.
I Levithans High School-värld finns inga heteronormer. Man får vara den man är och flera av eleverna är könsöverskridare. En del vill inte definiera sig och andra väljer fritt. Skolans fotbollshjälte är transvestit och går i högklackat när hon inte spelar match eller tränar. De flesta är goda vänner och månar om varandra vare sig de är gay eller straighta. De lever i en värld full av kärlek och vänskap. Den ende som har det svårt är en gay-kille med konservativt kristna föräldrar som försöker omvända sonen genom att isolera honom från yttervärlden. Men i den här amerikanska småstaden  finns PFLAG, Parents friends of lesbians and gays, en organisation som är lika stor och viktig som Hem & Skola-föreningen. Och Paul som är bokens berättar-jag kom ut ur garderoben redan i förskolan.
Boken platsar definitivt i listan med litteratur på temat "Kärlekens många ansikten".
Läs mer på David  Levithans hemsida www.davidlevithan.com

Ibland bara måste man
av David Levithan


 David Levithan at the 2011 Texas Book Festival, Austin, Texas, United States
Photographer Larry D. Moore CC BY-SA 3.0. 4

/Helene

Om det var krig i Norden

Låter det som ett inlägg i debatten om att vi behöver ett starkare försvar i Sverige?
Nej, inte precis.
Boken är ett tankeexperiment kring hur det skulle kunna vara om det blev krig här i Sverige.
Du bor i Stockholm där bomberna faller och krypskyttar befinner sig runt Sergels torg. Varje dag måste du gå över torget för att hämta färskvatten från en tankbil.
Till slut tröttnar du och betalar en människosmugglare för att ta dig till ett arabland där det är lugn och ro.
Du fixar falska id-handlingar och falska bevis för att du varit politiskt aktiv, så att du ska ha underlag för en asylansökan.
Men livet i det varma arablandet  blir inte riktigt vad du tänkt dig. Det tar två år för din asylansökan att bli beviljad och under tiden måste du sälja kakor för att försörja dig (här finns inga socialbidrag för asylsökande). Araberna gillar dig inte för du konkurrerar ju med de inhemska kakförsäljarna. Och inte kan du språket heller för du får ingen språkundervisning så länge inte din ansökan blivit beviljad.
Du lever i ett slags limbo, hör varken hemma här eller där.
Författaren Janne Teller är dansk och boken "Om det var krig i Norden" har givits ut i många länder bl a Tyskland, Frankrike, Spanien, Ungern och är fyndigt formgiven som ett EU-pass. År 2012 fick den Teskedsordens bokpris i Sverige.
Janne Teller har är statsvetare och har arbetat som rådgivare inom konflikthantering och fredsprocesser både för EU och FN.

Bok: Om det var krig i Norden
Författare: Janne Teller
utgiven på lilla Piratförlaget 2012


Källa: Army street art i Kolding Danmark av s.Juhl via wikimedia commons

   / Helene

Shoo mannen - Straight Outta Förorten

Häromdagen läste jag Shoo mannen – den fristående uppföljaren till populära Shoo len och Shoo bre. Naturligtvis är det Douglas Foley som knattrat på tangenterna.

Shoo mannen handlar om Djano, 18 år som står inför en hel del problem. Han grubblar en hel del över livet, men framför allt är det yttre omständigheter som ställer till det. Hans pappa är svårt sjuk och bland kompisarna finns den aggressive Rafa som ställer till fett med knas.

Språket flyter på bra och hela berättelsen känns opretto och just därför realistisk. Händelserna är dramatiska men ligger inom det sannolika. Under bokens gång börjar jag undra om det egentliga problemet är Djanos personlighet. Han låter saker bara hända och förmår inte säga nej till sådant som han innerst inne tycker är fel. Och här ligger bokens stora behållning: Personer och händelser är inte så ängsligt tillrättalagda. Karaktärerna har sina fel och brister. Framför allt gillar jag den hårda jargongen i dialogen.

Douglas Foley på Bokens dag i Visby, 2012

Som läsare nyper man hårt i bladen och önskar hett att Djano ska strama till sig lite. Foley undviker dock att gå i fällan – handlingen drivs framåt av händelser runt Djano och han obeslutsamma, undvikande sätt att hantera dem. Det finns också en fin kärlekshistoria och en oväntad koppling till Djano och hans kompiskrets.

Shoo mannen får bra betyg av mig och jag förstår varför Douglas Foley är så poppis. Nu återstår bara för mig att kasta mig över de andra böckerna i serien!


Titel: Shoo mannen (2012), 372 s.


Författare: Douglas Foley

 

Två böcker i serie om ensamkommande flyktingbarn

Böckerna har de väldigt långa titlarna ”I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig” samt fortsättningen ”Min systers dotter har många pappor” och är skrivna av författaren Christina Waldén.



Det handlar egentligen inte om några barn utan istället ungdomar i övre tonåren. Ombeni, en kongolesisk tjej, har hamnat på en liten ort i norrland och allt är främmande. Kylan, tystnaden, den egna lägenheten, gymnasieskolan, den timida och försiktiga befolkningen på orten. Hon känner egentligen ingen och själv känner hon sig mest som ett UFO i denna värld.

I skrämmande tillbakablickar får man veta vem hon är, vad hon varit med om och hur hon hamnat här. Hon är en bondtös från landsbygden i östra Kongo som har växt upp under kriget som varat i 20 år. Så gott som alla i hennes familj har fallit offer för kriget, eventuellt kan två systrar finnas kvar någonstans i denna värld. Hon vet inte. Själv har hon lyckats fly från den rebellgrupp som hållit henne fången som barnsoldat. Som genom ett under får hon hjälp av sagans goda fe som nästan ”teleporterar” henne till Europa och ger henne ett andra liv.

Den här delen av boken är inte riktigt trovärdig. Troligare hade varit att hon som föräldralös och medellös bondflicka kommit till något av UNHCRs läger för kongolesiska flyktingar i grannländerna.

Riktigt trovärdig är Ombeni inte heller som person. Vet man inte att hon heter Ombeni tänker och agerar hon som vilken svensk gymnasieflicka som helst. Som om hon inte var en flicka från Kongos landsbygd med allt vad hon har i bagaget.

I den andra boken återförenas hon med en av sina försvunna systrar som också hon lyckats rymma från en rebellgrupp och som fött en dotter efter en våldtäkt.

Trots att böckerna bitvis inte känns riktigt trovärdiga ger de ändå oss berättelser och bilder från det blodiga inbördeskriget i Kongo som nu har pågått i 20 år och där kvinnor är särskilt utsatta.

Titel: I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig & Min systers dotter har många pappor

Författare: Christina Wahldén

Utgiven: 2010 respektive 2011

Förlag: Rabén&Sjögren

Vill du veta mer om konflikten i Kongo - läs på wikipedia http://sv.wikipedia.org/wiki/Kongo-Kinshasa



Bild: Creative common from Wikimedia: Kattis Ahlström reste med Unicef till östra Kongo-Kinshasa 2008. Där hon mötte kvinnor och barn som drabbats av kriget i landet. Foto: Melker Dahlstrand UNICEF Sverige



/Helene M Lind