Nya boken Färjan har på omslaget en närbild på den typ av heltäckningsmatta
som täcker golvet på kryssningsbåtar och färjor. Sådana som vi gotlänningar
nöter på till vardags. Tänk om den där mattan kunde tala, vilka historier vi
skulle få höra.
Mats Strandberg har tagit fasta
på detta. Han beskriver livet ombord på en båt väl, också personalens vardag. Som
i porträttet av b-kändisen Dan som blivit kvar på färjan med sin repertoar. Därtill
tecknar Strandberg passagerarna med ömhet, (han är bra på det, läs
gärna tidigare romanen ”Halva liv” om du vill läsa mer av Mats Strandberg). Eftersom
han inte viker undan för det svåra blir personerna komplicerade - och verkliga,
av kött och blod.. .
Till en början får vi följa medelålders
Marianne som reser ensam, och hennes trevande steg ombord. Hon är nära att inte
åka med färjan, men hoppas att en kryssning ska skaka liv i henne.. Hon har
ingen aning om vad som väntar.
Styrkan i den här boken är dess utgångspunkt.
Att vara på en båt långt ut till havs, är
lite som att befinna sig i ett ingenmansland. Ni vet hur det kan kännas någon
timme efter avgång i Visby hamn. När det börjar mörkna och man så här års inte
kan se ut från färjefönstret där man sitter utan uppkoppling. Det behöver inte
vara obehagligt. Det kan snarare vara en paus från allt. Men på Strandbergs (litterära)
skuta infinner sig tidigt ett obehag. Man
vet att något äckligt ska hända, det har bara inte börjat riktigt än…
Deckarförfattarinnan Åsa Larsson har på framsidan uttalat sig
om boken ”Färjan” och konstaterar lika avskräckande som eggande: ”Jag kommer
aldrig mer att åka färja”. För oss öbor
som inte har ett val, är detta kanske inte boken man ska fördriva tiden med, när
man ska till Nynäs. Eller så är det precis just det.
/Hanna
