Thrillerdags!

Har just lagt ifrån mig Gone girl av Gillian Flynn. Måste nog titta lite nervöst under sängen.. Ingen där. Tvekar lite innan jag släcker lampan.

Kanske är det för att jag inte är någon van thrillerläsare som den här boken fick blodet att isas? Men det kan också vara att det är en rasande skickligt komponerad berättelse. Det är många oväntade vändningar innan det oroväckande och dissonanta slutet. Dessutom har Gillian Flynn lyckats undvika nästan allt yttre våld. En bedrift i en genre där offren brukar staplas på hög (Vädrar mina fördomar lite här, som sagt ingen van thrillertrillare).

Spänningen ligger snarare på det psykologiska planet. Handlingen kretsar kring ett gift par: Nick och Amy. Amy försvinner och det finns tecken på strid i hemmet. Naturligtvis blir Nick misstänkt för försvinnandet. Vi möter Amy främst genom hennes dagbok. Den skildrar hur en från början rosenskimrande kärlekshistoria gradvis faller sönder till ett äktenskapligt helvete. Nick berättar också sin sida av berättelsen. Men vem av dem är sanningsenlig? Vad är det som har hänt Amy egentligen?

Flynn väver på ett naturligt sätt in samtiden i berättelsen, med finanskris, Facebook och hur nätet vänt upp och ner på tidningsbranschen. Gone girl har en stark nukänsla. En del av dramat utspelas till exempel i reality-TV och på videobloggar.

Gone girl leker på flera plan med läsarens förväntningar och lojaliteter, utan att vara krånglig eller svår – mästerligt!

[Uppdatering 27 nov: Finns nu på svenska med samma titel.]

/Mattias Axén
Titel: Gone girl (2013)
Författare: Flynn, Gillian

BRRAAAINS!!!

Zombiegenren tillhör nog skräck- och underhållningslitteraturens ”fulare” hörn. Det är nog också en genre som mest förknippas med filmens värld. Själv har jag alltid gillat skräck, men just det här med zombies känns lite.. enahanda. Jag har noterat att fans till genren ofta slår ner ögonen och faktiskt ursäktar sig lite med att det här med zombies är mest på kul liksom. Böcker och filmer om zombies är helt enkelt underhållningsvåld och kvalar därmed in som klockrent ”Guilty pleasure”!


Perfekt läge för förnyelse helt enkelt!

In från vänster kommer Isaac Marions starkt hyllade Warm bodies. Jag har läst den på engelska men den finns även på svenska med titeln Varma kroppar, förstås.

För första (?) gången får en zombie själv föra ordet. Det är berättelsen om den odöde R som tillsammans med mängder av andra levande lik hänger i ruinerna av en flygplats (Självklart har civilisationen dukat under). Med jämna mellanrum får de en obetvinglig hunger efter levande kött och ger sig av in till staden för att äta människor. Det är under sådan provianteringsexpedition som något märkligt händer. R träffar Julie och av okänd anledning motstår han impulsen att äta upp henne. Istället tar han med sig Julie till sitt näste på flygplatsen och en ömtålig och väldigt märklig relation tar sin början. R fortsätter att förändras. Han börjar känna och tala. Han blir efter hand mer levande.

Jag ska inte avslöja mer av handlingen här, men jag försäkrar att Warm bodies bjuder på tonvis av action, dramatik och oväntade vändningar. Det är en intelligent konstruerad historia, rikligt kryddad med underfundig humor. Jag blir uppriktigt förvånad när jag hör att Isaac Marion är debutant. Han är inspirerad och säker i språket och vågar låta sin berättelse leva på ett alldeles fantastiskt sätt.

Den här boken är det perfekta försvarsvapnet nästa gång någon rackar ner på din zombie-habit. Warm bodies visar att zombieberättelsen kan vara mer än idiotiskt splatter!

/Mattias

Titel: Warm bodies (2010)

Författare: Isaac Marion

Inte så lite bra..

Ibland lönar det sig att nappa åt sig en bok med trist omslag i biblioteket. Att omslaget är lite tråkigt är nog den allvarligaste kritik jag kan komma på om A tiny bit marvellous av Dawn French (Engelska). Om författarens namn verkar bekant så är det inte konstigt. Det är nämligen samma Dawn French som utgör ena halvan av komikerparet French & Saunders som ligger bakom succén Helt hysteriskt och tonvis med härlig brittisk TV-humor.

Glädjande nog funkar Frenchs talanger även i romanform. Detta är berättelsen om den ganska skruvade familjen Battle. Händelserna skildras från de olika familjemedlemmarnas synvinkel i ett slags dagboksform och i många fall får man deras vitt skilda syn på samma skeende. Det känns originellt och väldigt roligt. För detta är något så ovanligt som en humoristisk familjeskildring. Tonåriga dottern Dora mår inte särskilt bra och mamma Mo (Yrke, Barnspykolog) har medelålderskris. Det är en jobbig tid och familjen är i rätt rejäl gungning.

Det skulle kunna bli ett ångestladdat, nattsvart drama men French har som sagt valt den humoristiska vinkeln och resultatet är fantastiskt bra. Mamman försäkrar t ex ständigt sig själv om att hon har situationen under kontroll (hon är ju Psykolog gubevars!), medan dotterns skildring röjer henne som kontrollerande, osäker och ganska förvirrad. Sonen i familjen genomgår, ahem, ett slags identitetsförvirring. Den enda person som inte kommer till tals (förutom hunden Poo) är pappan. Han bara finns där som ett slags husdjur. Han tas ganska mycket för given och man förstår efter hand att det är han som faktiskt får familjen att fungera.

Som ni förstår rekommenderar jag den här boken varmt. För alla som har den minsta anglofila ådra är språket, stilen, handlingen – ja allt(!) rena Julafton. Möjligen kan man invända (förutom omslaget) att de inledande kapitlen är något sävliga i tempot. Men det är en petitess – jag utlovar riklig läsglädje till alla som hänger kvar.

/Mattias Axén

Titel: A tiny bit marvellous (2010)

Författare: Dawn French