Inte så lite bra..

Ibland lönar det sig att nappa åt sig en bok med trist omslag i biblioteket. Att omslaget är lite tråkigt är nog den allvarligaste kritik jag kan komma på om A tiny bit marvellous av Dawn French (Engelska). Om författarens namn verkar bekant så är det inte konstigt. Det är nämligen samma Dawn French som utgör ena halvan av komikerparet French & Saunders som ligger bakom succén Helt hysteriskt och tonvis med härlig brittisk TV-humor.

Glädjande nog funkar Frenchs talanger även i romanform. Detta är berättelsen om den ganska skruvade familjen Battle. Händelserna skildras från de olika familjemedlemmarnas synvinkel i ett slags dagboksform och i många fall får man deras vitt skilda syn på samma skeende. Det känns originellt och väldigt roligt. För detta är något så ovanligt som en humoristisk familjeskildring. Tonåriga dottern Dora mår inte särskilt bra och mamma Mo (Yrke, Barnspykolog) har medelålderskris. Det är en jobbig tid och familjen är i rätt rejäl gungning.

Det skulle kunna bli ett ångestladdat, nattsvart drama men French har som sagt valt den humoristiska vinkeln och resultatet är fantastiskt bra. Mamman försäkrar t ex ständigt sig själv om att hon har situationen under kontroll (hon är ju Psykolog gubevars!), medan dotterns skildring röjer henne som kontrollerande, osäker och ganska förvirrad. Sonen i familjen genomgår, ahem, ett slags identitetsförvirring. Den enda person som inte kommer till tals (förutom hunden Poo) är pappan. Han bara finns där som ett slags husdjur. Han tas ganska mycket för given och man förstår efter hand att det är han som faktiskt får familjen att fungera.

Som ni förstår rekommenderar jag den här boken varmt. För alla som har den minsta anglofila ådra är språket, stilen, handlingen – ja allt(!) rena Julafton. Möjligen kan man invända (förutom omslaget) att de inledande kapitlen är något sävliga i tempot. Men det är en petitess – jag utlovar riklig läsglädje till alla som hänger kvar.

/Mattias Axén

Titel: A tiny bit marvellous (2010)

Författare: Dawn French

Hur var det att leva i de afrikanska kolonierna vid förra sekelskiftet?

Under senare delen av 1800-talet hade västeuropa lagt beslag på och delat upp hela Afrika mellan sig. Man såg Afrika som den källa av naturtillgångar som skulle bygga upp utvecklingen av Europa under 1900-talet.

Genom den unga svenska flickan Hanna får vi uppleva Portugisiska Östafrika (nuvarande Mozambique) alldeles vid förra sekelskiftet 1904-1905.

Hanna är en fattig tjej i övre tonåren från Norrlands inland. Född i en kall och dragig timrad stuga vid älvstranden och skogens slut. Fjällen som fond. Familjen lever av de grödor de själva odlar med hjälp av hacka som enda teknik. De är utlämnade till vädrets makter såväl den korta sommaren som den långa och kalla vintern. Blir det torka blir det missväxt och hunger.

Ett sådant missväxtår blir Hanna ensam ivägskickad av sin mamma till en okänd kuststad. En mun mindre att mätta i familjen! Hanna får jobb på en modern ångbåt som kocka och hamnar efter några månader i kolonin Portugisiska Östafrika. Och ödet vill att hon blir ägarinna till en av kolonins bästa och mest lukrativa bordeller.

Men Hanna är inte alls bekväm med den rådande ordningen i den portugisiska kolonin där vita utnyttjar och förtrycker svarta. Hon ser hur ilskan sjuder under ytan, och hur rädda de vita är för att förlora sin makt.
Själv känner hon med sin bakgrund som fattig svensk bondflicka allt större samhörighet med den svarta befolkningen som hon tar parti för, och snart begår hon ett oförlåtligt brott i de vitas ögon.

Boken heter Minnet av en smutsig ängel
Författare Henning Mankell

By Thommy [Public domain], via Wikimedia Commons

/Helene

Den här veckan låter vi elever från Elfrida stå för boktipset!



/Mattias A.

Några tips inför julen

  

Stål

En mörk och vacker berättelse om två tonårstjejers uppväxt i ett nedslitet bostadskomplex i en toskansk kuststad med utsikt över Elba.

Flickorna drömmer om ett liv långt bort från stålverket och livet runt det.

Romanen är fylld med kärlek, vänskap och samtidskritik av Berlusconis Italien.

Genom tydliga personporträtt kommer man karaktärerna nära och man känner deras motgångar inom sig.

Titel: Stål (2012), 394 s.

Författare: Silvia Avallone

Mississippi

Året är 1946 och bröderna Henry och Jamie står och gräver deras fars grav ute på den nästan ständigt leriga och översvämmade bomullsfarmen i Mississippi. För Jamie spelar det ingen roll att det redan finns ett skelett med en rostig järnboja på i hålet de grävt, Henry däremot vill helst inte lägga sin far i en slavgrav.

De olika karaktärerna som växelvis berättar historien kommer från två olika familjer. Det är den vite landägaren Henrys familj och den svarte arrendatorn Haps familj. Förhållandet mellan och inom dessa familjer är komplicerat.

En rå och fängslande roman om förhållandena i den amerikanska södern på 1940-talet.

Förmodligen min favorit 2012.

Titel: Mississippi (2012), 302 s.

Författare: Hillary Jordan

Agaat

Apartheidsystemet har just fallit i Sydafrika och Agaat sköter om Milla som är förlamad i ALS.

Genom Millas dagböcker rullas en obehaglig historia upp, fylld av rasmotsättningar makt och vanmakt.

Mitt i den fruktansvärda skildringen av apartheidsystemet så tecknas en otroligt vacker beskrivning av det sydafrikanska landskapet.

En bok som inte läste sig själv de första hundra sidorna men sedan flöt den på otroligt fort.

En läsupplevelse jag inte vill vara utan.

Titel: Agaat (2012), 714 s.

Författare: Marlene Van Niekerk

Shoo mannen - Straight Outta Förorten

Häromdagen läste jag Shoo mannen – den fristående uppföljaren till populära Shoo len och Shoo bre. Naturligtvis är det Douglas Foley som knattrat på tangenterna.

Shoo mannen handlar om Djano, 18 år som står inför en hel del problem. Han grubblar en hel del över livet, men framför allt är det yttre omständigheter som ställer till det. Hans pappa är svårt sjuk och bland kompisarna finns den aggressive Rafa som ställer till fett med knas.

Språket flyter på bra och hela berättelsen känns opretto och just därför realistisk. Händelserna är dramatiska men ligger inom det sannolika. Under bokens gång börjar jag undra om det egentliga problemet är Djanos personlighet. Han låter saker bara hända och förmår inte säga nej till sådant som han innerst inne tycker är fel. Och här ligger bokens stora behållning: Personer och händelser är inte så ängsligt tillrättalagda. Karaktärerna har sina fel och brister. Framför allt gillar jag den hårda jargongen i dialogen.

Douglas Foley på Bokens dag i Visby, 2012

Som läsare nyper man hårt i bladen och önskar hett att Djano ska strama till sig lite. Foley undviker dock att gå i fällan – handlingen drivs framåt av händelser runt Djano och han obeslutsamma, undvikande sätt att hantera dem. Det finns också en fin kärlekshistoria och en oväntad koppling till Djano och hans kompiskrets.

Shoo mannen får bra betyg av mig och jag förstår varför Douglas Foley är så poppis. Nu återstår bara för mig att kasta mig över de andra böckerna i serien!


Titel: Shoo mannen (2012), 372 s.


Författare: Douglas Foley

 

Två böcker i serie om ensamkommande flyktingbarn

Böckerna har de väldigt långa titlarna ”I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig” samt fortsättningen ”Min systers dotter har många pappor” och är skrivna av författaren Christina Waldén.



Det handlar egentligen inte om några barn utan istället ungdomar i övre tonåren. Ombeni, en kongolesisk tjej, har hamnat på en liten ort i norrland och allt är främmande. Kylan, tystnaden, den egna lägenheten, gymnasieskolan, den timida och försiktiga befolkningen på orten. Hon känner egentligen ingen och själv känner hon sig mest som ett UFO i denna värld.

I skrämmande tillbakablickar får man veta vem hon är, vad hon varit med om och hur hon hamnat här. Hon är en bondtös från landsbygden i östra Kongo som har växt upp under kriget som varat i 20 år. Så gott som alla i hennes familj har fallit offer för kriget, eventuellt kan två systrar finnas kvar någonstans i denna värld. Hon vet inte. Själv har hon lyckats fly från den rebellgrupp som hållit henne fången som barnsoldat. Som genom ett under får hon hjälp av sagans goda fe som nästan ”teleporterar” henne till Europa och ger henne ett andra liv.

Den här delen av boken är inte riktigt trovärdig. Troligare hade varit att hon som föräldralös och medellös bondflicka kommit till något av UNHCRs läger för kongolesiska flyktingar i grannländerna.

Riktigt trovärdig är Ombeni inte heller som person. Vet man inte att hon heter Ombeni tänker och agerar hon som vilken svensk gymnasieflicka som helst. Som om hon inte var en flicka från Kongos landsbygd med allt vad hon har i bagaget.

I den andra boken återförenas hon med en av sina försvunna systrar som också hon lyckats rymma från en rebellgrupp och som fött en dotter efter en våldtäkt.

Trots att böckerna bitvis inte känns riktigt trovärdiga ger de ändå oss berättelser och bilder från det blodiga inbördeskriget i Kongo som nu har pågått i 20 år och där kvinnor är särskilt utsatta.

Titel: I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig & Min systers dotter har många pappor

Författare: Christina Wahldén

Utgiven: 2010 respektive 2011

Förlag: Rabén&Sjögren

Vill du veta mer om konflikten i Kongo - läs på wikipedia http://sv.wikipedia.org/wiki/Kongo-Kinshasa



Bild: Creative common from Wikimedia: Kattis Ahlström reste med Unicef till östra Kongo-Kinshasa 2008. Där hon mötte kvinnor och barn som drabbats av kriget i landet. Foto: Melker Dahlstrand UNICEF Sverige



/Helene M Lind

Eländes Elände!

Det har under många år rått en stark trend i böckernas värld: Eländesskildringen!


Oftast är det berättelser om barn som växer upp under svårast tänkbara förhållanden – misshandel, sexuella övergrepp och fattigdom. En viktig komponent är också anspråken på sanning. Sanning i litteraturen är ju som bekant ett mycket problematiskt begrepp. En bok av det här slaget ska helt enkelt vara baserad på en sann historia och helst vara skriven av huvudpersonen själv. Genren har numera till och med fått ett namn: Misery lit.

Detta är även titeln på en bok av Anette Årheim som på ett förtjänstfullt sätt går igenom, analyserar och förklarar fenomenet på längden och tvären, men även djupet.

Som bibliotekarie har jag ofta funderat över suget efter hemskheter. Dave Pelzers Pojken som kallades det eller 14 år till salu av Caroline Engvall är ständigt aktuella och utlånade. Jag har förståelse för att efterfrågan på den här typen av böcker verkar ha djupa orsaker, men undrar ändå om det inte gått lite inflation i detta? Hur mycket orkar vi ta till oss?

Årheim bjuder förstås inte på något fullständigt svar – ämnesområdet är alltför komplext. Hon pekar på intressanta samband och skapar ordning, reda och ett sätt att tänka kring den här litteraturen och dess roll. Och detta utan att bli alltför teoretisk – hennes skildring flyter på enligt sin egen logik och relevant forskning åberopas när det behövs.

Årheims Misery lit är möjligen i första hand avsedd för oss på bibliotek. Men jag rekommenderar den starkt även till svensklärare och andra yrkesgrupper som kommer i kontakt med unga. Mitt eget tips i genren blir Precious av Sapphire (pseudonym) – en roman om fruktansvärda övergrepp men också hur erövrandet av ett språk leder till upprättandet av en integritet.

Titel: Misery lit : om suget efter brutala och självutlämnande berättelser

Författare: Årheim, Anette
Sidor: 122 s.
Utgiven: 2012
Förlag: BTJ Förlag

/Mattias Axén